Riktlinjer för kvarter och byggnader i stadskärnan

Kulturarvet bidrar på olika sätt till att uppnå de nationella miljömålen i Agenda 2030. Att kontinuerligt underhålla och vårda fastigheten med traditionella material och metoder gör att redan investerade resurser tillvaratas och att livscykeln på byggnaderna förlängs. Dessutom undviks nyproduktion, som påverkar miljömålen negativt. Samtidigt som stadskärnans karaktär, kulturhistoriska värden och attraktivitet bevaras, så bidrar man alltså till att förbättra och uppnå miljömålen genom att underhålla sin byggnad på traditionellt sätt.

Läs mer om kommunens arbete med Agenda 2030

Att bevara fastighetsindelningen är en viktig förutsättning för att bevara småskaligheten i stadskärnan och för att bevara historiska spår som kan berätta om stadens uppbyggnad, liv och verksamheter. Fastigheterna är en del av kulturarvet, stadens karaktär och platsens kulturhistoriska värden. Sammanslagning av fastigheter är därför inte alltid lämpligt.

De slutna gårdarnas olika karaktär som handelsgård, hantverksgård, bostadsgård eller trädgård har genomgått omfattande förändringar under 1970- och 80- talen. Gårdshus har rivits, fastigheter sammanslagits och ny gårdsbebyggelse, med i första hand bostäder, har uppförts. De gårdar som fortfarande finns kvar är därför mycket viktiga att bevara.

Statliga direktiv har gett landets kommuner i uppdrag att förtäta städerna. Det är därför viktigt att hitta en balans mellan nybyggnation och nationellt kulturarv i Alingsås stadskärna.

För upplevelsen av stadskärnan är det viktigt att gårdarna inte är helt stängda, även om gårdarna är privata. Ofta ges en visuell koppling till gårdarna via portar, över plank eller genom öppna passager. Då kan gårdsbyggnader och växtlighet skymtas, och ibland tidstypiska markbeläggningar. Detta bidrar till allmän trivsel och till en gemytlig stämning i såväl trä- som stenstad. I fall där portgångarna har dörrar är det viktigt att dessa står öppna dagtid, men också att de inte byggs för.

Norinderska gården skymtar genom porten.

Gård längs Norra Ringgatan.

Husgrund

Husgrunden är en del av byggnadens kulturhistoriska värde och bidrar både till byggnadens och till stadsmiljöns karaktär. De äldsta husgrunderna består antingen av natursten eller huggen sten och bygger ofta ut något mer än husets stomme. Husgrunden vittnar om en byggnads ålder och om den byggnadsteknik som användes förr. Det är därför viktigt att bevara byggnadens gamla grund synlig.

Träfasad

Det är viktigt att det gamla materialet bevaras och finns kvar. Ofta valdes virket ut med stor materialkännedom och arbetet utfördes med god hantverksskicklighet. En gyllene regel är att bara byta ut sådant som är trasigt eller dåligt och hellre laga de skadade partierna än att byta ut hela panelen. Det gamla och nötta visar på autenticitet, byggnadens höga ålder och byggnadens dignitet som historisk plats, där många människor före oss har levt och verkat. Som med det mesta inom byggnadsvård dröjer det länge innan nytt material inte bara har patinerats på samma sätt som den äldre panelen, utan också sugit åt sig av och ’marinerats’ i linolja från många decenniers ommålningar.

Vid om- och tillbyggnad bör panel från den vägg som öppnas för tillbyggnad återanvändas på den nya fasaden. Komplettera fasaden med ny panel med samma eventuella profilering på locklisterna. Det finns brädgårdar som kan ta fram och återskapa olika profileringar. Detta gäller även om exempelvis en fuktskadad del av panelen behöver lagas, vilket då oftast gäller nedtill på fasaden. Var noga med att bevara vattbrädorna nedtill, där sådana finns. De ger inte bara ett visuellt intryck av en jämn och dekorativ kant, utan fyller också funktionen att låta nederbörden rinna av istället för att sugas upp av panelens ändträ. Med rätt underhåll håller vattbrädan länge, och när den till slut behöver bytas, så är det lättare än att laga många panelbrädor.

Färgsättning

För ommålning av bostadshusen längs gatorna är linoljan viktig som färgtyp. Dess materialtekniska egenskaper gör bland annat att den tränger in i träet, vårdar det och skyddar mot fukt och regn. Linoljefärgen är den färg som använts traditionellt. Om gamla färglager finns kan de ge en indikation till historiskt lämplig kulör.

Till gårdshus gäller oftast faluröd slamfärg, som från 1850-talets mitt var den vanligaste färgen på ekonomibyggnader eftersom den var billigare och lättare att underhålla. Här är det viktigt att fortsätta med slamfärg. Om du en gång gått över till linolja, så fäster inte slamfärgen.

Det är viktigt att bevara både linoljefärgen och den ljusa färgskalan liksom kombinationen av fasadernas, listverkens och detaljernas kontrasterande kulörer. Denna karaktär är en del av den äldre träbebyggelsen och dess kulturhistoriska värden. Vid ommålning gäller, liksom vid annat underhåll, att underhållet sker på traditionellt sätt så att de kulturhistoriska värdena bevaras. Byte av kulör är bygglovspliktigt, kontakta bygglovsenheten för vägledning.

Kontakta bygglovsenheten

Puts

Om putsade fasader spricker och puts lossnar behöver detta lagas, både för att det ger ett mer vårdat utseende, men framför allt för att skydda de exponerade ytorna, så att inte följdskador uppstår. Idag finns många moderna material som säljs som underhållsfria eller fuktgenomsläppliga, men det är det traditionella, beprövade och patentlösa bruket och traditionell kalkfärg som är de rätta materialen för ett gammalt hus. Nya material som är starkare än de befintliga materialen kan ge effekter där själva lagningen på sikt kan vara det som finns kvar. Då har lagningen konserverats snarare än den befintliga putsen underhållits på ett lämpligt sätt. Den dag en nedknackning av putsen behöver göras för omputsning, ska ingen lagning vara så stark att den inte går att ta ner utan att skada underliggande material. Det är därför bättre att lagningsputsen är identisk med befintlig puts eller aningen svagare.

Kalkputsade fasader kan, om de är rätt utförda i rätt material, hålla i århundraden även om underhåll av färgskiktet behöver göras oftare. Färgskiktet kan hålla upp till 30-40 år. Om putsen behöver lagas behöver likadan puts användas, en analys av den befintliga putsen är därför bra att göra först. Dess sammansättning påverkar också vilken färgtyp som kan användas. Färgen måste andas för att inte skapa ett tätt skikt som gör att fukt inte tränger in i putsen. Behöver byggnaden putsas om helt används lufthårdnande kalkbruk med stor andel kalk, och inte hydrauliskt. Tiden för utförande är lämpligast under den varma, torra årstid som brukar infalla i maj-juni. Det är dock viktigt att känna till att putsen ska torka långsamt och behöver hålla en jämn, men kontrollerad fuktighet. Själva utförandet är också viktigt för att bevara fasadens karaktär. Som tidigare nämnts finns exempelvis slätputs och olika grovlek på spritputs, som använts för bland annat att skapa olika ytstruktur. Detta hantverk är viktigt att föra vidare vid både lagning och nyputsning.

För att få ett hållbart resultat är rådet att låta professionella hantverkare utföra såväl putsning som avfärgning och att vara noga med att anlita fackmän med erfarenhet av traditionell kalkputs. Ytterligare råd kan hämtas från Slöjd & Byggnadsvård på Nääs, som är en del av Västra Götalandsregionen och Förvaltningen för kulturutveckling.

Tegel

Tegel är ett byggnads- och fasadmaterial som funnits är under lång tid, men som blev vanligare under 1930-talet och framåt. Teglet bidrar till byggnadens karaktär och arkitektoniska stil genom kulör, dimensioner, hur det är murat i förband och genom eventuell tegelornamentik. Likaså bidrar murbruket till fasadens uttryck. Det är viktigt att bevara tegelfasaderna och inte putsa över dem.

Färgsättning

För färgsättningen på puts gäller vita, alternativt mustiga eller dova kulörer som beskrivits ovan, beroende på vilken byggnadsstil och epok som byggnaden representerar. Det är viktigt att färgsättningen stämmer överens med tiden och stilen, för att byggnadens karaktär och kulturhistoriska värden ska upprätthållas. Att byta kulör är bygglovspliktigt.

Kontakta bygglovsenheten

Kvarteret Trädgården har olika historiska lager som representerar markanvändningen före och efter Albert Lilienbergs stadsplan, båda lager har höga kulturvärden för platsen och staden. Placeringen av villorna och trädgårdarna är av särskild betydelse, där villornas utformning som fristående byggnader bidrar till siktlinjer från gatan mot de lummiga trädgårdarna.

Det är viktigt att bibehålla grönytorna i trädgårdsstaden eftersom de har höga kulturhistoriska värden och präglar kvarterets karaktär som helhet. Trädgårdarna är ett viktigt inslag i stadsbilden och bildar en övergång till villastaden och stadsdelen Sörhaga. Att just Lilienberg har ritat den stadsplan som kvarteret Trädgården ingår i gör kvarteret än mer kulturhistoriskt intressant och tillför en extra dimension i dess kulturhistoriska värden.

Kvarterets tydliga prägel av trädgårdsstad med fristående villor har en helt annan karaktär än den intilliggande kvartersstaden, undantaget sydöstra hörnet av kvarteret där ett flerfamiljshus byggt i vinkel tillkom i slutet av 1900-talet. Vinkeln skapar en slutenhet mellan gaturum och baksidan av fastigheten, vilket ger denna del av kvarteret en mer stadsmässig prägel.

Arkitekturen i kvarterets bebyggelse speglar kvarterets historia. Särskilt längs Södra Ringgatan syns villornas tidsmässiga koppling till trädgårdsstadsidealet.

Förhållningssätt till byggnadernas underhåll görs på samma sätt som för trä- respektive stenstadens byggnader och färgsättningen bör hållas till ljusa kulörer. Att byta kulör är bygglovspliktigt.

Kontakta bygglovsenheten

Taket, byggnadens femte fasad, är inte bara betydelsefullt för karaktären utan är också en stilmarkör för såväl traditionell bebyggelse som historiska arkitekturstilar. En viktig riktlinje är att bevara såväl taktyp som taktäckningsmaterial och kulör. Takkonstruktionen och taklutningen bibehålls, då de uttrycker själva formen och volymen. Det vanligaste taktäckningsmaterialet är det traditionella, terrakottafärgade takteglet.

Vid underhåll av tak sparas takteglet och hanteras varsamt tills det läggs på igen efter kontroll av underliggande trätak och byte av takpapp. Om det är takpannor som täcker taket är det viktigt att, utöver det kulturhistoriska värdet av att bevara taktegelpannor, tänka på att betongpannor väger mer än tegelpannor. Betongpannornas större sammanlagda tyngd ger en större belastning på takkonstruktionen än vad den ursprungligen var beräknad att kunna bära upp, detta utgör därför en risk över tid. Materialen åldras också olika över tid. Där tegelpannor kan hålla i flera hundra år håller betongpannor i högst några decennier.

Enkupiga takpannor av tegel är av en äldre typ än de tvåkupiga och är därför särskilt bevarandevärda. De har en djupare profil och ger därför ett mer böljande och levande intryck med mer skuggverkan, vilket bidrar till takets karaktär. Byts de enkupiga takpannorna mot tvåkupigt taktegel får takytan ett flackare intryck. Det finns fortfarande enkupiga taktegel på marknaden, så det går att ersätta takpannor vid behov. Det förekommer också plåtimitation av takpannor på marknaden. De ger ett mycket plattare intryck och åldras annorlunda än takteglet. Färgen på plåten bleks efter några år och kräver underhåll på ett helt annat sätt än taktegelpannor. Om taket inte målas om i tid kommer det efter en tid att få rostskador, som på sikt kan orsaka takläckor.

För att bevara byggnadens exteriör är det inte bara befintligt material som måste bevaras och underhållas. Nya och iögonfallande inslag och detaljer, som exempelvis takkupor, takfönster och solceller/solpaneler, bör undvikas för att inte byggnaden ska förvanskas. I de fall där små takkupor redan finns är de viktiga att bevara i befintligt skick och storlek, då de visar byggnadssätt, stil och vindsfunktion av sin tid. Ofta rör det sig om relativt få och små fönster, vilket berodde på att vinden endast användes till förvaring eller torkning av tvätt och därför endast behövde ledljus. Större fönster hade varit både dyrare och erbjudit sämre isolering mot kyla och värme, endast enstaka rum för tillfälligt boende förekom. De små fönstren utformades som karaktärsskapande element i byggnaden, och genom sina olika tidstypiska gestaltningar har de också blivit en del av stilhistoriens olika uttryck och utgör idag en del av byggnaders karaktär och kulturhistoriska värde och är därför skyddsvärda.

Takkupor

Den ursprungliga taktäckningen, vanligen lertegel, bör behållas. Annat material, såsom bandfalsad plåt kan dock användas, under förutsättning att de har i huvudsak samma färg och karaktär som de ursprungliga. Vindskivor och andra detaljer bör konstrueras lika de ursprungliga. Nya takfönster och takkupor bör undvikas.

Det som ger fasaden, byggnadens ansikte, liv och uttryck är till stor del dess entréer och fönster. Både entréer och fönster är karaktärsskapande komponenter i en byggnad och har stor arkitektonisk betydelse för olika byggnadsstilar från olika perioder. Uttrycken varierar med placering, storlek, proportioner, material, kulör, detaljnivå, konstruktion, antal och inbördes placering och den rytmik det skapar. Detaljerna gör helheten, exempelvis eventuella spröjs, snickerier och beslag, och kan ofta vara viktiga dateringsmarkörer. Att bevara och underhålla dessa komponenter på rätt sätt spelar stor roll för den atmosfär och tidsanda de bidrar till i miljön.

Entréer

Gestaltningen av entréer gavs ofta en särskild omsorg, den skulle vara inbjudande och utestängande beroende på vem besökaren var. Ofta användes symboler för att förhindra människor eller väsen att ta sig innanför portarna. Dessa symboler blev en del av ornamentiken. Entrén visar sin status genom bredd, höjd och ornamentik och dess gestaltning uttrycker hur byggherren ville bli uppfattad. Förr var entrén därför viktig av många andra skäl än bara de praktiska. Utförandet blev en del av formspråket och den arkitekturstil som byggnaden uppfördes i och entrén bidrar därför till byggnadens karaktär och kulturhistoriska värde. Entréerna behöver inte bara bevaras, utan också underhållas och vårdas väl så att de kan finnas kvar som viktiga uttryck för byggnaden.

Dörrar var ofta mörka med ljusare omfattning och ornamentik, men under vissa perioder lät man ädelträet, ofta ek, synas. De behandlades då på liknande sätt som båtar, vilket kunde ge en matt, hård yta, alternativt en blank yta som såg ut som klarlack.

Fönster

Vid ombyggnader sedan 1970- och 80-talen har en del av de ursprungliga fönstren bytts mot nya treglasfönster, vissa i aluminium, andra med plastkarmar. Detta har förändrat inte bara fönstren, utan också husens karaktär avsevärt. Den historiska äktheten och upplevelsen av patina och tidsenliga material, såsom linoljebestruket trä och linoljekitt, försvinner och de nya materialen åldras annorlunda. En del nya fönster har utanpåliggande spröjs, som ibland plockas bort eller faller av. Kopplingen till fönsterteknikens historia försvinner. Det som en gång var tekniska förutsättningar för att med sammanfogning av små glas kunna uppnå en större fönsteryta, trots att man inte förrän fram emot 1870-talet klarade att göra stora fönsterglas, har för nostalgiska och visuella orsaker ersatts av utanpåliggande spröjs, vars undersida speglas i fönsterglaset. Funktionerna, tekniken, detaljerna och patinan som kan förmedla både tidsepok, stil, tekniskt kunnande och autenticitet har försvunnit.

Det är av denna anledning bäst att vårda och underhålla de gamla fönstren i första hand. Endast som sista utväg, om fönstren är så skadade att de inte kan åtgärdas, kan ett byte till nya fönster göras. När det gäller gamla fönster är de oftast av mycket högre kvalitet än nya och kan hålla i många hundra år. Det är därför ofta mer ekonomiskt fördelaktigt att vårda och underhålla de gamla fönstrena på rätt sätt. Karm eller båge kan också lagas om de blivit fuktskadade nertill. Det är lämpligt att anlita hantverkare som kan de gamla teknikerna, så att det blir hållbart. Vid byte till nya fönster är det viktigt att de tekniska egenskaperna såväl som utseendet är likt det tidigare eller ursprungliga. Det innebär att fönstrena behöver vara av trä och sidhängda med fast mittpost, och i förekommande fall med genomgående, fasta spröjs och eventuell fast tvärpost.

Trä mår bra av linoljefärg, där linoljan inte bara är bindemedel för pigmenten, utan också tränger in i och vårdar träet. Material och konstruktioner som var främmande för den tid som byggnaden urlakar de kulturhistoriska värdena, och kan i olika grad också påverka upplevelsevärdena negativt genom att de signalerar att byggnaden inte är autentisk.

Gällande uppsättning av markiser för att undkomma solljus är rådet att kontakta bygglovsenheten. Riktlinjerna är att en markis av enklare karaktär och med samma kulör som bakomliggande fasad är lättare att få godkänd.

Kontakta bygglovsenheten

Detaljer och detaljeringsgrad ger byggnader särskiljande egenskaper och kan förmedla mycket kunskap om ett hus. Detaljerna kan antingen vara funktionella, betona olika arkitektoniska komponenter och perspektiv, vara estetiskt dekorativa eller en kombination av dessa. Med detaljer har arkitekter kunnat förvilla betraktarens öga och åstadkomma effekter som påverkar upplevelsen av byggnaden, såsom dess bredd, höjd och storlek liksom dess pampighet eller enkelhet. Det vi uppfattar som en kvalitativ arkitektonisk helhet är ofta summan av väl avvägda detaljer.

Ju mer påkostat ett hus var, desto högre detaljeringsgrad fick det i allmänhet. Det innebar exempelvis att enklare bostadshus eller ekonomibyggnader inte hade så hög status under sin tid. De byggdes vanligtvis på traditionellt sätt, ofta var det en byggmästare snarare än arkitekt som utformade byggnaden och för det mesta saknas ritningar. För det som byggdes med traditionella metoder och material behövdes inte alltid ritningar. Mycket av tillvägagångssättet var snarare invanda arbetsrutiner eller muntlig förmedling till timmermännen eller på enkla skisser som inte finns bevarade. Till största delen är det därför olika typer av högreståndsbostäder och mer påkostade flerbostadshus i stadens centrum som smyckades med ornament. De dekorativa inslagen följde i stort sin tids moderna arkitektoniska uttryck och har därför blivit signum för olika epoker och därmed nycklar till datering. Såväl de enklare husen som de mer detaljrika och smyckade byggnaderna berättar mycket om sin tid, exempelvis om hur människor i olika sociala skikt levde och arbetade, om samhällets utveckling och ideal, om tekniska landvinningar och om olika arkitekturstilar, estetisk smak och influenser. Detta gäller också industribyggnader, som ofta hade en mer påkostad gestaltning än idag. Detaljerna och detaljeringsgraden är därför viktiga att bevara i sin ursprungliga utformning.

Ornamentik på fasader, entrédörrar, fasta genomgående spröjs och mittposter, listverk runt fönster och dörrar, liksom skorstenars dekorativa tegelförband är viktiga stilbärande element och en del av byggnadernas karaktär. Ibland är de också del av regionala hantverkstraditioner med ett särskiljande utseende. De utfördes i traditionella material som trä, sten, puts och tegel och är utförda med stor yrkesskicklighet för att pryda byggnaderna. Detta gäller också andra, mindre iögonfallande detaljer såsom dörrhandtag, fönsterhakar och beslag, gångjärn eller bevarat glas. Äldre handgjorda detaljer kan dessutom bära spår av den enskilde hantverkarens teknik. Ibland kan man dock se enklare bostadshus som fått modern, stiliserad snickarglädje, där det aldrig funnits, eller till och med på byggnader från historiska epoker vars byggnader aldrig ursprungligen haft den typen av detaljer eller detaljeringsgrad. På motsvarande sätt har ornament ibland försvunnit från fasader av olika skäl. Oavsett om detaljer tillkommer eller försvinner, så går omistliga kulturhistoriska och estetiska värden förlorade och därtill förändras också byggnadens arkitektoniska karaktär och uttryck.

Välbevarade och traditionellt underhållna kulturhistoriskt utpekade hus har visat sig betinga ett högre ekonomiskt värde på fastighetsmarknaden än andra byggnader. Bevarade detaljer bidrar också till byggnadens helhet, charm och atmosfär. Detaljer och detaljeringsgrad utgör därför en viktig del av en byggnadskulturhistoriska värde och arkitektoniska karaktär och ska därför behållas och underhållas på traditionellt sätt. Skadade detaljer lagas om möjligt i första hand, i andra hand byts endast det som är trasigt mot likvärdigt med traditionellt material och utförande. På det sättet bibehålls byggnadens och bebyggelsens sammantagna karaktär och tidstypiska intryck. Det bidrar också till atmosfären. Det finns idag hantverkare och företag som nytillverkar kopior av många historiska, tidstypiska detaljer såsom beslag och fönsterglas. Det finns även hantverkare som kan ersätta ny putsdekor eller trädetaljer. Genom att ta vara på detaljerna kan Alingsås innerstad bibehålla sin charm, karaktär och kulturhistoriska värden.

Detaljerna är viktiga för helhetsintrycket. Plangatan.

Ornamentik på Kungsgatan.

Ornamentik på Tygvävaren 1.

När det gäller kvarterens gårdar är det viktigt att bevara kvarterens uppdelning i mindre gårdsrum, där varje fastighet har sitt eget gårdsrum. För att bibehålla visuell kontakt mellan gårdsrummen är det viktigt att tänka på att fastigheter inte slås ihop, att gårdarna inte fylls helt med gårdsbyggnader och att gårdarna inte sluts helt mot gaturummet och byggs igen. Befintliga öppningar från gatan till gårdarna är viktiga att bevara, även då nya byggnader tillkommer. Att innergårdarna skymtar fram när man rör sig längs stadens gator, bidrar till upplevelsen av den småskaliga och gemytliga staden. Vid eventuell nybyggnation och förtätning är det därför värdefullt att tillskapa gårdar och portar till de nya byggnaderna, inte minst då det oftast ligger gamla byggnader och bebyggelsemiljöer precis intill. Det bidrar till enhetlighet och gör också så att denna karaktär lever vidare och bidrar till atmosfären.

Gårdarnas äldre markbeläggningar med kullersten och gatsten bör behållas och varsamt kompletteras, även vid nybygge, då denna beläggning gör mycket för helhetsupplevelsen av miljön. Det är också bättre för vattenavrinningen med material som är genomsläppligt, än att belägga ytan med asfalt. Andra inslag av betydelse för den omgivande miljön är bevarandet, eller anpassningen, av plank, staket, befintliga vattenpumpar och belysningsarmaturer.

Öppning som möjliggör visuell kontakt. Traditionell markbeläggning och plank. Byggnadsminnet Sandquistska gården från Östra Vattugränd.

Gård längs Norra Ringgatan.

Energibesparande åtgärder genom tilläggsisolering och solpaneler kan sänka energikostnaderna för en fastighet. Det är framför allt via taket samt genom öppningar i fasaden som värme läcker ut. Därför är också byte av dörrar och fönster vanliga åtgärder. Samtliga nämnda åtgärder förändrar ofta både byggnadernas och stadsmiljöns karaktär och kulturhistoriska värden. Dessa åtgärder är därför bygglovspliktiga. Även sådana åtgärder som är bygglovsbefriade för andra fastigheter kräver bygglov inom detaljplan. Innan planering och förändring behöver därför bygglovsenheten kontaktas.

Eventuell tilläggsisolering görs invändigt för att bland annat bevara fasadens proportioner och förhållande till husgrund och fönster. Ofta försvinner också detaljer i samband med utvändig isolering, och när det gäller tegelfasader göms eventuell tegelornamentik och murband under det nya fasadmaterialet. Ofta är det omsorgen om detaljerna som berättar om husets stil och tidsepok.

Beträffande tätning av fönster finns det några saker som kan vara bra att känna till. Det finns exempelvis lösningar där innerbågen i fönstren kan bytas ut mot energiglas, så kan man bevara både fönsterbågarna och de gamla ytterglasen, som ofta har en annan lyster och yta än dagens fabriksglas. Värme kan också försvinna genom fönster- och dörrfoder, så där kan man behöva täta eller byta materialet, men till fortsatt likadana traditionella material. Äldre hus byggdes för ett visst självdrag, och om för mycket tätning görs kan fuktproblem uppstå istället på grund av kondens. Fråga gärna om råd på bygglovsenheten, så att både bebyggelsens kulturvärden och energin kan sparas.

Många vill montera solceller och solpaneler på sina hus. I kulturmiljöer inom detaljplan, som hela Alingsås är, krävs bygglov. Anläggningar för solenergi påverkar de kulturhistoriska värdena negativt, liksom upplevelsevärdena av bebyggelsemiljöns historiska autenticitet. Därför ska solceller och -paneler tillmätas stor restriktivitet inom kulturmiljöer. Alingsås stadskärna är därtill av riksintresse för kulturmiljövården. Rättsfall i både högsta och näst högsta instans har i tidigare fall avstyrkt solcellspaneler i kulturmiljöer och dömt till kulturmiljöernas fördel i avvägningen mellan klimatintresset och intresset för bevarade kulturmiljöer, med hänvisning till att möjligheten till en annan avvägning är liten. Förvanskningsförbudet gäller oavsett bygglovsplikt gäller eller inte.

Kontakta bygglovsenheten